Leopold vaknade mitt i en dröm. I drömmen hade han diskuterat svenska stavningsreformer med Jean Paul Sartre och Krishnamurti. Kan man verkligen stava Juice som Jos? Sartre hade pratat ovidkommande om servitören på caféet där de tre satt. Leopold drack från sitt kaffe och sade till sällskapet:
- Grejen är...
- Grejen är, avbröt Krishnamurti, att i livets mitt, finner du döden.
- Vafan har det med saken att göra, frågade Leopold?
- Och i dödens mitt, finner du liv. Det är det som är paradoxen. Livet ger döden, döden livet, svarade Krishnamurti i en självklar ton.
Det var inte det att Krishnamurti hade fel i sak, ansåg Leopold. Det var bara det att han lät som Leopold själv. Om det var något som Leopold var stolt över var det hans, åtminstone inbillade, förmåga att formulera sentenser vilka lät som djup österländsk vishet. Nu blev han irriterad på att Krishnamurti i drömmen kanske bara var en projicering av Leopold.
- Lyssna nu, sade Leopold.
- Om ni är projiceringar av mitt undermedvetna, varför sitter jag i Paris och fikar med er två? Jag bryr mig inte ens om er. Dig har jag aldrig ens läst, sade han till Sartre, som nu stirrade intensivt på servitören, klädd i klassiskt svarta byxor och vit skjorta. Sartre verkade inte ens reagera på att han talades till. Leopold fortsatte:
- Varför är du inte Bruno Latour? Och du. Du skulle kunna ha varit Buddha? Varför skall jag sitta här och plågas av en låtsasguru och en fransk bögmarxist som inte kan ett skit om det svenska språket?
Sällskapet tystnade. Jean Paul Sartre vände sig långsamt mot Leopold och Krishnamurti.
- Kristus sade: saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till. Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade. Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden. Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade. Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet. Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud. Et voilá!
- Jesu bergspredikan. Jag fattar grejen, sade Leopold.
- Jag är rädd för att du inte gör det, svarade Sartre och läppjade på sin mjölkkaffe. - Ditt problem är att du har läst allt, men saknar fysiken för det. Du saknar den fysiska och mentala konstitutionen för att någonsin kunna bli en av oss. Du är ett skämt Leopold. Du är ett skämt. Till och med dina föräldrar måste ha tyckt det, hur kan de annars få för sig att döpa dig till Leopold när ert familjenamn är Blom?
Leopold protesterade:
- Sluta! Mina föräldrar har aldrig läst något. Allra minst Joyce!
- Precis. Du är en satans bluff, Leopold. Även Jesus säger det, om du visste att lyssna!
Leopold brann av skam. Han hade alltid betraktat filosofen som en pseudointellektuell och just därför aldrig bemödat sig om att läsa honom. Nu hade Sartre satt honom på plats. Det var uppenbart i bergspredikan att det var Leopold som var bluffen. Hur hade han missat det?
- Vad ni kallar intellekt, i dess mitt finns bara ignorans, sade Krishnamurti och bröt tystnaden.
- Och i det vi kallar ignorans finns intellekt? Frågade Leopold.
- Inte intellekt. Lycksalighet, min gosse. Lycksalighet! Svarade Krishnamurti och fortsatte:
-Ditt problem är att du konstruerat din verklighet alldeles för komplex. Den eviga, urgamla visheten är inte så djup som du tror. Det är därför vi alla framstår som charlataner för dig. Sanningen är så mycket enklare än du vill erkänna. Det var det Jesus sade till dig på berget men du vägrar att lyssna. Du vill tillhöra en elit som aldrig funnits. Du har skapat en värld där sanningen är en abstraktion och Gud är konkret och du sliter sönder dig för att bevara det så. Släpp taget, Leopold! Du kan alla orden, men du säger dem i fel ordning.
-Fire walk with me...
-Ursäkta?
-Jag vet inte men...hela den här situationen känns som om jag återskapar något från David Lynch, tycker du inte det, frågade Leopold?
- Brecht.
- Förlåt?
-Det är mer Brecht än Lynch, svarade Krishnamurti!
Sartre vände sig åter mot Leopold och Krishnamurti.
- Titta på kyparen där, sade han. - Vet du vad som skiljer honom från dig, Leopold?
Leopold svarade inte, orolig för att Sartre skulle göra ned honom ännu en gång.
-När han går hem i kväll efter uträttat verk så kommer han att lägga ifrån sig sin roll som kypare. Han kommer att vara en människa, inte kypare, som kysser sin fru, kanske läser han en saga för sina barn. Inte som kypare utan som den människa han är. Du där emot Leopold, kommer aldrig att kunna lägga ned din roll. Du är ständigt en lögn. Ständigt en bluff. Ditt liv är bara ett fragment av existens. Du gräver ned dig i irrelevanta frågor om grammatik. Juice, jos... är det av verklig betydelse? Är det ett liv väl levt?
- Är du så jävla bra själv då?
- Han är åtminstone publicerad, sade Krishnamurti. - Även om han inte har rätt, så är han relevant. Du är icke existerande, förljugen och desperat. Du är andlighetens motsvarighet till ett nigeriabrev.
- Jävla madderfakkers, ni är de minst relevanta personerna i mitt liv och jag ska behöva höra det här från er? Vafan? Kunde jag inte drömt upp någon som jag hade mer respekt för?
Krishnamurti tag tag i Leopolds händer och stirrade honom rakt in i ögonen.
- Min son, du vill inte höra vad profeterna, helgonen och änglarna har att säga om dig. De skulle förgöra dig med eld!
Leopold vaknade. Det var måndag. Den värsta av dagar.
No comments:
Post a Comment