Söndag

   Klassresan var genomförd. Nu stod Leopold inför två val. Antingen att klättra vidare, eller att konsolidera sin position och långsamt planera inför sin förestående död. 

Problemet var att livet i den professionella medelklassen var så urbota tråkigt att döden framstod som en befrielse, inte från plågor men från tristess. Tristess och rädsla var de definierande känslorna nu. Rädsla inför att snava och falla, att förödmjukas, att avslöjas och offentligt avrättas. Tristess eftersom vardagen nu mest gick ut på att undvika potentiellt farliga situationer som kunde leda till offentlig skam. Så länge ingen förväntar sig något av en, behöver man aldrig oroa sig för social död.

     Ett annat stort problem var att han nu befann sig i kulturvärldens limbo. Så länge han hade levt livet på botten, hade han varit någon med potential. En underdog som älskades av parnassen. Nu tillhörde han de bemedlade, tillståndens vita garde. Hans röst drunknade i bruset av surdeg och apple-produkter. Hans patos misstänkliggjordes och trovärdigheten var väl dold bakom Oscar Jakobsson-kostymen. Det värsta var att Leopold Blom nu själv tvivlade på vem han var. Klassresan hade inte bara alienerat honom, den hade anonymiserat honom. Han var nu en drönare i kapitalets tjänst som aldrig skulle kunna nå toppen, bara falla ned till där han började. Hur kunde han ha hamnat i en så låst position? När allt började ville han ju bara väl. Inte kunde han ha gissat i sin vildaste fantasi att detta var priset han skulle få betala.

Det var söndag. Den värsta av dagar.