Det förrädiska med drömmar, ansåg Leopold Blom, var att de lämnade allt för stort utrymme för tolkning. Ytrymmen för tolkning å andra sidan var spelplanen för det demokratiska dilemmat och det demokratiska dilemmat var i sin tur spelplan för det mesta av nutidens skit, eller conshit, contemporary shit som det kallades av kollegorna nere på forntidsfabriken.
Forntidsfabriken var en hyperkonservativ tankesmedja och Leopolds arbetsplats. Fabriken, som kollegorna också kallade den, hade startats upp under den svenska nittiotalskrisen, ursprungligen med idén att vara en motvikt till internet, icke-konventionella pizzanamn och lustiga hattar på nationella idrottsevenemang men man hade snart hittat en särskild fiende, nyliberalismen.
Man skall erkänna det som alla vet är sant och Forntidsfabriken var ingen särskilt känd tankesmedja. Sanningen att säga så kan man nog mest likna fabriken med en samling män och någon enstaka kvinna som var avlönade för att sitta i ett mörkt oscarianskt kontor om dagarna diskuterandes, skrivandes läsandes. Ingen förväntade sig att fabriken skulle ha någon framgång, att man någonsin skull få något publicerat i dagspressen eller att man skulle bli tillfrågade att sitta som sakkunniga i någon debatt. Trots det så fanns man och lönechecken kunde avhämtas varje fredag. Det var med andra ord, ett perfekt jobb, ansåg Leopold.
Det som brukade förvirra de få människor som ändå stötte på fabriken var omöjligheten i att försöka förstå dess ideologiska utgångspunkt. För det första så var tankesmedjan främst inte en politisk tankesmedja och för det andra så opererade man efter helt andra logaritmer än ordinär statsvetenskap. Politiska aktörer bedömdes inte utefter ideologi, politiska resultat eller förtroendeundersökningar utan utefter hur pass nära sitt eget politiska ursprung man var. Således hade man varit väldigt besvikna när den svenska vänstern lade bort sin kommunism men man var minst lika besvikna när moderaterna blev nya moderaterna och på så vis förborgade sitt äktenskap med nyliberalismen som Boman redan på sin tid hade börjat fyllehångla med. Forntidsfabriken var inte ideologiskt svårfångade för att de försökte ha flera parallella positioner som de gröna. Fabriken var svåra att fästa på en ideologisk skala därför att de inte befann sig på den överhuvudtaget. Ena dagen hyllade man den Sovjetiska hockeymaskinen 1963-1986 och den andra den Amerikanska krigsfilmsindustrin.
Man kan säga att tankesmedjan var mer nostalgisk än den var konservativ egentligen.
Forntidsfabriken var en hyperkonservativ tankesmedja och Leopolds arbetsplats. Fabriken, som kollegorna också kallade den, hade startats upp under den svenska nittiotalskrisen, ursprungligen med idén att vara en motvikt till internet, icke-konventionella pizzanamn och lustiga hattar på nationella idrottsevenemang men man hade snart hittat en särskild fiende, nyliberalismen.
Man skall erkänna det som alla vet är sant och Forntidsfabriken var ingen särskilt känd tankesmedja. Sanningen att säga så kan man nog mest likna fabriken med en samling män och någon enstaka kvinna som var avlönade för att sitta i ett mörkt oscarianskt kontor om dagarna diskuterandes, skrivandes läsandes. Ingen förväntade sig att fabriken skulle ha någon framgång, att man någonsin skull få något publicerat i dagspressen eller att man skulle bli tillfrågade att sitta som sakkunniga i någon debatt. Trots det så fanns man och lönechecken kunde avhämtas varje fredag. Det var med andra ord, ett perfekt jobb, ansåg Leopold.
Det som brukade förvirra de få människor som ändå stötte på fabriken var omöjligheten i att försöka förstå dess ideologiska utgångspunkt. För det första så var tankesmedjan främst inte en politisk tankesmedja och för det andra så opererade man efter helt andra logaritmer än ordinär statsvetenskap. Politiska aktörer bedömdes inte utefter ideologi, politiska resultat eller förtroendeundersökningar utan utefter hur pass nära sitt eget politiska ursprung man var. Således hade man varit väldigt besvikna när den svenska vänstern lade bort sin kommunism men man var minst lika besvikna när moderaterna blev nya moderaterna och på så vis förborgade sitt äktenskap med nyliberalismen som Boman redan på sin tid hade börjat fyllehångla med. Forntidsfabriken var inte ideologiskt svårfångade för att de försökte ha flera parallella positioner som de gröna. Fabriken var svåra att fästa på en ideologisk skala därför att de inte befann sig på den överhuvudtaget. Ena dagen hyllade man den Sovjetiska hockeymaskinen 1963-1986 och den andra den Amerikanska krigsfilmsindustrin.
Man kan säga att tankesmedjan var mer nostalgisk än den var konservativ egentligen.
